Vikingatida musik: Ordförklaringar

Skala:(av it. scala=stege, trappa) En serie toner i följd som utgör ett tonförråd. Olika typer av musik kan ha olika typer av skalor. Nämnas kan den pentatoniska skalan, som förekommer i många olika varianter, särskilt i asiatisk musik. Andra skalor är kyrkotonerna (se kyrkotonarter, nedan).

Tonsteg: Steget mellan två toner. En vanlig durskala består av åtta toner men kan även delas in i tolv halvtoner. Mellan varje halvton är det ett halvt tonsteg. Två halva tonsteg blir ett helt. Ett helt tonsteg är det t ex mellan tonerna c och d i durskalan. Ett halvt blir det mellan tonerna e och f.

Intervall: Musikaliska intervall är något som ofta förekommer i beskrivningen av karaktärerna i olika sorters musik. Intervall betyder tonavståndet mellan två toner. Dessa har fått namnen efter de latinska siffrorna; prim, sekund, ters, kvart, kvint, sext, septima, oktav (nona, decima). Intervallerna prim, kvart, kvint och oktav har beteckningen "rena". De övriga har beteckningen stora eller små. En ters t ex måste antingen vara stor eller liten medan en kvart har beteckningen ren. Med hjälp av begynnelsetonerna i kända melodier kan man få stöd för minnet i hur olika intervall låter. Inledningen till "Små grodorna" är en liten ters - mollters, "Blinka lilla stjärna" börjar på en ren kvint. Alla intervall kan även indelas i antal tonsteg (se ovan).

Naturtonsskalan: När man alstrar en ton på ett instrument är det inte enbart den spelade tonen som ljuder. I själva verket innehåller varje spelad ton ett antal svagare s k övertoner. Övertonerna är strukturerade enligt en skala, naturtonsskalan. Det är kombinationen av övertoner som ger varje instrument sin karakteristiska klang (jmfr spelande armbandsur - saknar övertoner). För en blåsmusiker är denna skala välkänd då man utnyttjar den vid spel på flöjter, horn och lurar. Naturtonsskalan uppkommer när man blåser med olika hårt tryck i instrumentet. Vilken ton som ljuder beror på luftpelarens tjocklek och längd samt med vilken styrka man blåser.Tonhöjden går att variera genom att man täcker för de borrade hålen och därmed förlänger eller förkortar luftpelaren. Vid spel på primitiva instrument använde man sig av just dessa naturtoner och musiken byggdes upp kring dessa. Övertoner kan även alstras på stränginstrument genom s k flageoletter - kanske spelades flageoletter på de vikingatida harporna...

Kyrkotonarter: I vår nutida västerländska musik är vi vana vid två kyrkotonarter: jonisk och aeolisk i dagligt tal dur och moll. Det finns ytterligare ett antal tonarter som användes i den äldsta musiken i Europa; de s k kyrkotonarterna, som visar ett melodiskt toninnehåll. De vanligaste tonartsnamnen är dorisk, frygisk, lydisk och mixolydisk. Man kan höra dem i en del av kyrkans psalmer än idag samt i jazzmusik och modern konstmusik. Med hjälp av en klaviatur kan man enkelt hitta de olika tonarterna, se bild.

Muntlig tradering, oral tradition: Sång och spel som memoreras gehörsmässigt utan noter.

Hexachord: En stegvis följd av sex toner (Hexa=sex). Användes som grundläggande enhet vid gehörsövningar. Guido (av Arezzo) använde i sin undervisning en latinsk hymn till Johannes döparen, "Ut queant laxis resonare ...". Melodin var konstruerad så att varje melodisk fras börjar på en ny ton i skalan. Så fick hexachordets toner sina namn: ut re mi fa sol la (si kommer först i slutet av 1500-t). Om de sex tonerna inte räckte till i en omfångsrik melodi fick man bygga på tonförrådet genom s k mutation; byta till ett hexachord i annat tonhöjdsläge.