I de delar av Eddan som handlar om trolldom och magi omtalas ett slags sånger som kallas "galdrar" ( isländska gala = sjunga gällt). Hur de sjöngs och hur de lät är omdiskuterat. En del menar att den fornnordiska galdersångens klanger kan skönjas i nutida kulning och vallsånger. Berättelser som den om hur Gunnar i ormgropen betvingar ormarna med sitt spel antyder föreställningen om musikens makt. Från sen vikingatid och begynnande medeltid finns ett stort antal bilder bevarade som skildrar Gunnars harpospel; på kyrkportar, dopfuntar, ett träsnideri från Hitterdalkyrkan och den skadade runsten som visar hur Gunnar bunden och insnärjd av ormar spelar sin lyra med tårna.
De norska ranglerna är ett bra exempel på musikens troliga användning i förhistorisk tid: magiskt, praktiskt och estetiskt. Våra dagars bjällra är än kvarleva från forntiden.
Bjällra från vikingatiden
Bjällran i sin nuvarande form var vanlig under vikingatiden. Vikingarna ville höra bjällerklang på sina körturer. Under körturen har de lösa ringarna klingat mot varandra. Vem som helst hade inte "ranglespel" - detta var förbehållet de förnämsta i samhället. Ranglen kan mycket väl ha varit "godens", dvs hednaprästens klingande värdighetstecken och maktsymbol. Men därtill bör ljudet effektivt skrämt bort varg under färderna och säkert förnöjt såväl dragdjur som människor med sin bjällerklang.
Egentligen finns inga gränser för fantasin, när det gäller att finna förhistoriska slaginstrument. De äldsta klockor vi känner är från järnåldern och av metall. Det första litterära omnämnandet av klockor finner vi hos Saxo ca 1200. Han skriver om dess magiska kraft. Folk som ansågs farliga - t.ex. spetälska eller brottslingar - fick en klocka bunden om halsen för att varna omgivningen. En klocka i stallet förbättrade mjölkavkastningen och beskyddade mot ont. På samma sätt tror man att den vikingatida barnskallran har haft två funktioner - både som leksak och som skrämselföremål mot onda andar.