Det kvarlevande sångarvet från vikingatiden

Hur forntidens musik bevarades och hur opåverkad den var av den gregorianska sången går inte att fastställa. Många av dessa uråldriga melodier har bevarats muntligen i många generationer i de områden som för länge sedan befolkades av vikingar. Trots tidens påverkan kanske man kan hitta vissa gemensamma drag som kan ge oss ytterligare klarhet om de forna tongångarna:

Norge

Kring år 770e.Kr. började norrmän kolonisera Shetlandsöarna och kallade dem då för Hjaltland. År 1809 skriver Arthur Edmonstone: "Det finns fortfarande några inhemska melodier som man träffar på i några delar av landet som kan anses som underliga och mycket liknar det vilda och kla-
gande uttrycket i norsk folkmusik".

I "Den starke slått", ett verk om magisk musik från sagatiden och dess återklang hos norska spelmän, skisserar musikforskaren Morten Levy:

"Sedan vikingatiden fanns instrumentbeledsagade dansformer grundade på jämn takt som gungaren eller hallingen. Musiken var på en gång sträng, fabulerande och extatisk."

Spelmannen var högt ansedd, på en gång smed och spelman, konstnär och bildskärare. Han spelade ensam, samspel brukades inte. Redan på vikingatiden var flera tonalitetstyper utvecklade och spelmannen använde olika stämningar. Repertoaren bestod av flera låtmotiv varav en del var namngivna och några överlevande arkitektoniska - improvisatoriska deviser för motivets spelmässiga utförande genom omtagning och variation eller motställning av flera motiv.

Runosång från Finland och Baltikum

Forskaren Otto Anderssons musikuppteckningar från 1903 finns bevarat på svenska litteratursällskapet i Helsningfors, och Rauno Nieminen har publicerat låtar därur tillsammans med finska stråkharpomelodier. Österut finns i estnisk och finsk runosång melodier bildade över tre eller fyra toner. Kantelen var det framträdande instrumentet. Uppteckningar och inspelnigar av finsk-karelska botare från tidigt 1900-tal ger oss exempel på besvärjelser som bevarat något av sin uråldriga kärna. Birkas förbindelser österut är väl kända, kontakter med Estland var intensiva redan före och under vikingatiden. Viktiga färdleder mot marknader i öster och sydost passerade Estland utmed Finska viken.

Den svenska musikgruppen "Hedningarna" har gjort efterforskningar i kvarlevande sånger från Karelen och presenterar dessa i modern tappning på CD:n Karelia (1999). Sångerna är i grunden ett formelartade upprepande och har ett litet omfång.

Bylinor från Ryssland

Arkeologerna har visat, att den ryska jorden gömmer många minnen av vikingarnas militära operationer och efter deras färder genom det ryska landet och av deras kolonisering vid Östersjökusten, vid Ladoga, Dnjepr och Volga. Det är tusenåriga lämningar av en utdöd kultur. Vår store rysslandskännare i början av 1900-talet, T.J. Arne, fil.dr. och antikvarie vid Statens Historiska museum, har fördjupat sig i ämnet. Han hänvisar till Stanislav Rozniecki (professor i slaviska språk vid Köpenhamns universitet) som 1914 publicerade sin forskning om de ryska folkvisorna i boken "Varaegiske Minder i den russiske heltedigtning".

Folkvisorna uppstod i de gamla kulturcentra som nordborna upprättade i Ryssland. Ryska forskare började på 1800-talet uppteckna de gamla visorna, som levde kvar i avlägsna trakter i Nordryssland. En annan svensk forskare, slavisten Sigurd Agrell, skrev 1922 om de fornnordiska elementen i den tyska folkposein:

"I det europeiska Rysslands nordligaste nejder, i de ensliga fiskelägena vid de öde stränderna vid Vita Havet, i de glest bebyggda skogstrakterna vid den väldiga floden Pecora, i de långt från varandra liggande byarna kring den stora sjön Onega, sjungas bland den ryska allmogen än i våra dagar av minnesbegåvade åldringar på entoniga, långdragna melodier från förfäderna ärvda sånger av episkt innehåll. Dessa dikter benämnas bylínya, bylinor, dvs händelser, sånger om vad som skett, vad som varit; ordet är härlett från verbet ´byt´ (vara). De tilldragelser som besjungas hänföra sig till det ryska rikets båda moderstäder Kiev och Novogrod".

Visorna sjungas, påpekar T.J. Arne, i reciterande ton utan musikackompanjemang. Man är ytterst noga med att återgiva sångerna så, som man lärt dem från förfädren, även om en del ord och meningar nu ej längre förstås. Detta är en fördel för forskningen, ty just i dessa obegripliga ord har man funnit intressant långods. I de obegripliga orden har det lyckats Rozniecki att återfinna skandinaviska kvarlevor. Dessa kan skönjas i visan om Solovej:

"Visan om Solovej skildrar huru denna hjälte seglade från Kadolsjön, ut från Dunajhavet, med 30 skepp. De präktiga skeppens för- och bakstammar voro utstyrda på uroxevis, de breda sidorna på älgvis, seglen voro utav tätt vävd päll, skeppsankarna av stål och ringarna på ankarna av silver, tågen av en slags silke, osv. Skeppen foro till Kiev. I hamnen kastades ut tre landgångar, en av silver, en förgylld och en av valben. Solovej gick iland på den förgyllda bryggan, hans moder på silverlandgången och huskarlarna på valbensbryggan. Gåvor medtogo de - Solovej sin harpa - och de kommo in på gården och in i fursten Valdemars hall".

Harpan sägs i bylinerna vara "svirskij" d.v.s svensk. Den gamla visan om Solovej har haft stort inflytande på rysk folkdiktning. I en annan sång nämns bl.a. sjön Vättern.

Kulning

Lockrop som kulning, kölning eller kaukning (beroende på var man befinner sig) samt signallåtar på lurar eller djurhorn är exempel på fädbodmusik och anses tillhöra det ålderdomligaste skiktet i svensk folkmusik. Fäbodkvinnans locksånger härstammar från den tid då människan började tämja djur.

Det spekuleras av forskare om kölning kan ha använts under den senaste istiden av de storviltjägare mellan Skandinavien och Ural som först kom på idén att hålla ihop djur till större hjordar. Kölningen kan alltså vara en mycket gammal uttrycksform.

Kölning är ordlös musik med vokalljud och har inget att göra med "vanligt språk". Den kan ses som ett exempel på var vi har musikens ursprung, ett biologiskt arv som vi delar med djuren; både människor och djur kan kommunicera med hjälp av ljud. Den monotona talsång som vallerskor använder när de småpratar med djur, verkar ha samma lugnande effekt som en vaggvisa på ett barn. Utöver språket har människan kunnat använda denna urgamla kommunikationsform. De uttrycksfulla ljuden blir till musik och samtidigt en brygga mellan djur och människor.

Samisk jojk

Jojkningen kan vara ett kulturarv som de nordasiatiska folken från sina hem i öster tog med sig till bosättningsområden i Rysslands och Skandinaviens polarområden. Jojkning har mycket gemensamt med sången som förekommer hos nordasiatiska folk. Sångerna är ofta spontana känsloyttringar och är anknutna till bestämda situationer eller personer och får sin karaktär med hjälp av urgamla traditionella poetiska och musikaliska uttrycksmedel. Till sången rör man ofta armar och händer. Jojken består av upprepade korta motiv med utvecklad rytm, i motsats till melodin. Det är vanligt att olika taktarter blandas liksom att det förekommer rasselinstrument.

Shamanerna (stammens medicinman kallades "nåjd") använde trolltrummor (nåjder) som kultredskap. Magiska bilder var målade på skinnet med hjälp av den röda färgen från tuggad bark. När han spelade på trumman med sin hammare flyttade sig en mässingsring över trumskinnet. Han pekade på olika bilder och fick orakelsvar. När kristendomen kom försökte man att utrota denna trumma men både den och jojken lyckades överleva. Idag har traditionen tagits upp på nytt av den nya generationen samer.

Fadno är det samsika namnet på kvanne, en av fjällvärldens växter, men fadno betecknar också ett litet blåsinstrument tillverkat av kvanne med en mjuk klarinettliknande ton. Fadno användes mycket av barnen.