Flerstämmighetens utveckling hör till de märkligaste framstegen i Västerlandets hela kulturutveckling. Flerstämmig sång fanns på kontinenten redan då de första missionärerna nådde svenska kuster. De gamla kyrkomelodierna, eller vissa avsnitt av dem, utsmyckades vid större kyrkliga fester. Det rörde sig from 800-talet om parallellsång i kvintintervall, senare tvåstämmig sång i fri motrörelse eller en rörlig stämma med melismer över en melodi i långa notvärden. Centrum för denna kyrkomusik fanns i Paris fr.o.m. 1100-talets slut ("ars antiqua"). På 1300-talet började ett nytt skede som kallas "ars nova", den nya konsten. Världslig tonkonst togs nu upp av kyrkans egna tonsättare och utvecklades i rask takt.
Två heliga män spelande olika typer av strängaspel. Kalkmålning från 1200-talet i Fraugde kyrka i Danmark.
Den främste franske tonsättaren under detta århundrade var Guillaime de Machaut. Han skrev trouvèresånger, motetter och mässan "Mestre de Nostre Dame" för fyra stämmor. Det sägs att den skrevs till den franske kungen Karl V:s kröning år 1365. Men det fanns flerstämmig musik också utanför kyrkans värld. Mest berömd är den i Wales som byggde på andra intervall än de kyrkan gillade. Terser och sexter var de dominerande intervallen, och den mest omtyckta sångformen var kanon.
Tidig flerstämmighet i England utvecklades i s.k. "fauxbourdonstil" ("falsk bordun"-stil) på samma sätt som i Frankrike och Italien. Ett medeltida engelskt stycke i flerstämmighet är "Sumer is icumen in"; en fyrstämmig kanon ovanför två likaså kanonförda understämmor, som bildar en imitation för sig. Kompositionen är alltså sexstämmig!
Välkänd är också "S:t Magnushymnen" från Orkneyöarna, som är en hyllningssång till skyddshelgonet S.t Magnus. Denna sång är skriven i parallella terser, alltså en form av fauxbourdonteknik och kallas för gymelsång. Det faktum att de norska vikingarna befolkade Orkneyöarna gör sången än mer intressant!
Den flerstämmiga italienska musiken från 1300-talet går allmänt under beteckningen "trecento-musik". Den omfattar oftast en världslig, levnadsglad musik för både röster och instrument. De två viktigaste musikformerna var "madrigal" och "caccia". Madrigalen var gjord för sång och caccian behandlade jaktscener. Danserna är inte noggrannt upptecknad som hos annan trecentomusik. Dock känner vi till "istampite" och "saltarello". Andra exempel på flerstämmiga kompositioner är madrigal och mässa, som låter väldigt likartade. Man kan skilja dem åt genom att lyssna på texten - mässan har latinsk religiös text medan madrigalen har italiensk text.
När det gäller flerstämmighet i Sverige och Finland brukar man nämna sångsamlingen "Piae Cantiones", som gavs ut vid medeltidens slut (1582). Den innehåller enstämmiga och flerstämmiga sånger, varav en del varit spridda i trakter på kontinenten där svenska studenter vistats.