Händelser 1998
Kultur i Natur vid Odensjön
(Från tidskriften Marinerat år 1998)
Av Bengt Fredrikson
Det blevo en magisk afton. Thor var på sitt allra bästa humör och hade sett till att vi fick uppleva den kanske vackraste sommarkvällen på hela året. Platsen var Odensjön i Röstånga där ca 1.000 personer hade samlats i Kulturens tecken, ”Kultur i Natur”.
Kultur i Natur är ett årligen återkommande kulturellt evenemang där storheter som Sven-Bertil Taube, Loa Falkman och Sussanne Alfengren deltagit. I år inledde ortens egen riksspeleman och historiker Georg Welin med att citera Snorre Sturlassons saga om hur Egil Skallagrimsson återvänder till Lund efter att ha blivit bortkörd och förnedrad. Nu hade han tillsammans med sina män funnit nytt land på Island, samlat nya krafter, och nu var det dags för hämnd.
Kultur i Natur gästades även av Mikael Samuelsson och hans ständige pianist Anders Ekdahl som på ett alldeles förträffligt sätt tolkade Bellman, Taube och Birger Sjöberg. Vi vikingar från Fotevikens Museum hade blivit ombedda att tillsammans med ortens amatörteatergrupp och barn från Ljungbyheds skola ta vid där Snorres saga slutade. Det var alltså dags för hämnd!
Generalrepetition. Sven Rosborn i fören på Erik Emune avvaktande rätt signal från skådespelargruppen på scenen i bakgrunden.
Vi hade sjösatt vårt krigsskepp Erik Emune i den lilla sjön, Odensjön, som för dagen fick representera Öresund. Förmiddagen gick åt till att rigga vårt skepp, repetera handlingen och läsa in de repliker i det stundande skådespelet. Själv fick undertecknad den stora äran att gestalta den store vikingahövdingen Egil Skallagrimsson. Vid 20-tiden kunde spelet börja. Fotevikens Museum har under de senaste åren allt oftare utnyttjats av utomstående för att levandegöra vikingens kulturella miljö och liv och leverne. Bl.a. kan nämnas vår medverkan i Vetenskapens värld ”The Viking saga”, hos kulturarrangörer i Stockholm och Polen m.m. Nu var vår kulturella uppgift att ge Lundavikingarna på nöten.
Alla utom "Benknäckar-Per" höll sig fogligt till gällande manus. Det var synd och skam att man i stridens hetta ej fick tillfälle att bevittna regissörens reaktion när Per under publikens förtjusning och sin motståndares förskräckelse utan pardon hivade denne i Odensjöns gröna vatten. Stolt och i triumf återvänder Egil med sin nyfunna hustru till Island.
När mörkret sänkt sig över skådeplatsen tändes hundratals marschaller på de steniga branterna runt Odensjön och i facklors sken från ett tiotal båtar står Mikael Samuelsson på en flotte och tolkar förut nämnda svenska nationalpoeter. Thor, ja, han var på riktigt spelfullt humör och i ett trollslag förvandlade han den stjärnklara himmelskvällen till ett rytande hällregn. Men då hade publiken gått hem. Kvar voro endast 15 våta vikingar, rivande tält och packande kappsäckar men förvissade om att denna kväll skulle leva länge i människors hjärtan.
Vikingareservatet
(Från tidskriften Marinerat år 1998)
Här försöker vi att levandegöra en del av vår historia, närmare bestämt perioden sen vikingatid - tidig medeltid. Platsen är väl vald. När du blickar ut över havet ser du tvärs över viken Skanör med kyrka och borgruin från ca 1200. Följer du vår strand två kilometer mot norr når du till mynningen in till Foteviken. Här anlades en spärr redan på 900-talet för att skydda den skånska krigsflottan som hade vinterhamn inne i Foteviken. Här inne hade kungen också en kungsgård och ett troligt skeppsvarv och här fanns även en urgammal handelsplats.
På platsen för Vikingreservatet var i hednisk tid ett "Vi", d.v.s. en hednisk kultplats, kanske en lund med heliga träd eller också ett hednatempel.
Bilden ovan visar hur Vikingareservatet kommer att se ut om några år. Innanför en halvcirkelformad vall finns en tät stadsliknande bebyggelse. Även om det inte sett ut just så här på denna plats, kommer alla hus och konstruktioner i reservatet att vara hämtade från Öresundsregionens 1000- och 1100-tal.
Vallen fanns t.ex. runt det äldsta Köpenhamn vid mitten av 1000-talet och runt det vikingatida Lomma norr om Malmö. Den enkla borgkullen med sitt trätorn har kanske en gång funnits bara några kilometer längre mot norr, vid Eskilstorp. Förebilder för husen är hämtade från bl.a. arkeologiska fynd som gjorts i den skånska myllan
Vikingareservatet kommer att bli en fri historiska aktivitetsplats. Här kan besökare möta museifolket och själva få hjälpa till med att bila timmer, klina hus eller arbeta med hantverk. Här ska man kunna hyra ett vikingahus med fyra bäddar för en vecka och, iklädd vikingakläder, bo, arbeta och umgås med andra människor. Totalt planerar vi tio sådana uthyrningshus, världens första vikingatida vandrarhem.
Under mer är trehundra år var Skanör på andra sidan Höllviken norra Europas största mötesplats. Man handlade med sill och man kom varje år i tiotusen-
tals. I Vikingareservatets vandrarhem kommer norra Europa åter att kunna mötas - på ett fullständigt unikt sätt. I reservatet kommer också hantverkare, grupper med historiskt intresserade och "vikingar" från alla de länder som vikingarna en gång färdades i att få en fristad - t.o.m. egna vikingahus om de så önskar. Här ska allt vara gammaldags genuint. Inga skyltar ska behöva informera besökarna om vad de ser - det är bara att fråga folket på platsen. Kultur är ju detsamma som kontakt mellan människor!
Det första du kommer till är en klunga små hantverkshus. Till vänster ser du en smedja som rekonstruerats efter ett vikingatida fynd. Längst bort står ett grophus som delvis är nedgrävt i marken. Fynd av lertyngder till upprätt-
stående vävstolar visar att denna hustyp använts till hantverk. I förgrunden ett djurhus med lerklinade väggar. På gårdsplanen finns en primitiv men väl fungerande träsvarv. Bakom husen finns en trappa ner till Vikingareservatets strand. Här har du en vidunderlig utsikt över en historisk vattenyta. Under hela medeltiden samlades här hundratals koggar varje höst.
Inne bakom vallen hittar du detta enklare fiskarhus. Förlagan kommer från en stenristning av ett hus i genomskärning. I utrymmena runt huset kunde man ha redskap och smådjur. Inne i huset finns träbänkar utmed två sidor. Här finns också en enkel men sinnrik trähållare för grytan som hängde i en kedja över elden mitt i rummet. Genom olika hack i hållaren kunde man reglera avståndet mellan gryta och eld. Bredvid fiskarhuset finns ett rökhus. I det inre rummet med plankväggar får en eld brinna under kraftig rökutveckling. Efter ett antal timmar tas köttet ut i förrummet och får lufttorka. Sedan återstår det att äta. Gott!
Det s.k. "sydgötiska huset" ska ha ytterligare en högdel som ska uppföras till höger på bilden. I dessa två högloft förvarade man mat respektive höll djur. Det låga huset i mitten var boningsdelen. Här hittar du en s.k. rökugn, dvs röken fick ta sig ut utan hjälp av skorsten. Boningshusets väggar är lerklinade och i taket finns ljusluckan. Väggarna kommer invändigt att kalkas vitaktiga och här kommer också att finnas väggbonader som hindrar kylan från väggarna. Bänkarna är breda eftersom de samtidigt ska användas som sängar.
Resan till Birka
Av Birger Enoksson
(Ur tidskriften Marinerat 1998)
I början av augusti i år (1998) deltog 26 vikingar, män och kvinnor, från Fotevikens Museum i vikingaläger i Stockholm. Man var från ”Kulturhuvudstadsåret” i stort behov av vikingar för att stilla den internationella pressens behov. Foteviken var en av mycket få som hörsammade budkavlen.
Från Foteviken till Birka är det mer än 60 mil, från nu till vikingatiden är det mer än 800 år. Vi har en lång resa framför oss och bryter därför upp i den tidiga gryningstimman. Målet för vår resa är ”Träholm”, nu mera bekant som Stockholm, och Birka på Björkö i Mälaren. Att segla och ro vårt vikingaskepp Erik Emune till Stockholm hade varit det mest tidsenliga sättet att färdas, men tiden sätter gränser och så lång är inte dagen. Släpet med det stolta skeppet har därför redan anträtt färden norrut. Vi äntrar bussen och resan kan börja.
Fotevikens vikingaläger på Djurgården med åtta tält och smedja väckte stort intresse. På två dagar besöktes lägret av uppskattningsvis 15-20.000 besökare - stockholmare, amerikaner, holländare och givetvis japaner i mängder.
Vi når kungliga huvudstaden mitt i rusningstrafiken och tar oss fram till Wasavarvet. Stockholm visar sig från sin bästa sida och solen skiner från en molnfri himmel, ett nog så ovanligt fenomen denna sommar. Vårt tältläger av vikingatida snitt slåss upp på en gräsklädd kulle med utsikt mot Wasa. Innan vi rullar ut våra sovsäckar grundar vi med halm, en produkt som har varit nästan omöjlig att få fram, men kavalleriet kom till undsättning. Ombytet från civila kläder till vikingatida ger en känsla av att rycka in i lumpen med tjänstgöring i vikingatiden.
Utrustade med hjälmar, spjut, svärd, yxor, pilbågar och sköldar ger skåningarna sig iväg mot sitt första mål - Sjöhistoriska museet - där vi välkomnas med tal och undfägnas med både kroppslig och andlig näring. Museet har en intressant utställning av allmogebåtar från olika delar av Norden, arvtagare till vikingaskeppen.
Bakgrunden till att närmare trettio personer från Foteviken befinner sig i Stockholm är att staden fått äran av att vara kulturhuvudstad 1998. Som ett inslag i årets firande har man ett arrangemang som går under namnet ”Vikingarna kommer”. Det är tänkt att en vikingaflotta på cirka femton skepp ska angöra staden och att ett vikingaläger upprättas med marknad och andra aktiviteter. Det blir dock en något mindre flotta - i stället för femton är det sex skepp som deltar.
Nästa dag är dagen då vikingarna kommer. I småbåtshamnen ute på Blockhusudden råder febril aktivitet när vikingaskeppen görs klara för den gemensamma seglatsen in mot Wasavarvet. Erik Emune ros ut på fritt vatten, därefter blir det bogsering. Det är ett färdsätt som tyvärr måste tillgripas väldigt ofta i sådana här sammanhang, då ett antal skepp vid en bestämd tidpunkt ska befinna sig på samma plats. Efter bogseringen sätts segel och tillsammans med de andra skeppen närmar vi oss vår angöring.
Vinden är något svag och det är precis att seglen fylls och att vårt lilla krigsskepp gör fart genom vattnet. Det är trots allt en pampig syn att se alla råseglen närma sig Wasavarvet. För oss i skeppen är det en härlig syn att se alla människor som står längs kajerna. Det är en stämning av fest i staden.
En strid ström av människor passerar förbi Erik Emune som senare förtöjts vid bryggan. Det är roligt att kunna notera det stora intresse som finns för vikingaskepp. Många frågor ställs både om förlagan från Foteviksspärren och kopian vid bryggan. Genomgående är uppfattningen att Erik Emune verkligen ger den rätta känslan av ett vikingatida skepp.
I lägret dras samtidigt bälgen och smeden är igång med att forma sitt järn till eldstål och andra föremål. I en annan del pågår lädersömnad - skärp, skor och väskor tillverkas. Hövding Björn och lagman Sven residerar i lägrets centrum och svarar på mängder av frågor. Det vimlar av turister från världens alla hörn som vill veta mer om vikingar och vikingatid, prova hjälmen, hålla i svärdet och skölden, bli fotograferade tillsammans med vikingar. Det är liv och rörelse då forntid möter nutid.
Skåningar samlade utanför Nordiska museet och Wasamuseet. Fyra gånger utspelades inför tusentals förundrade åhörare ett improviserat skådespel som alla gångerna slutade i mäktigt slagsmål med svärd, yxor och spjut och äkta blodvite.
Ett ting är utlyst och samlas på den stora gräsmattan utanför Wasamuseet. Omringade av en stor åskådarskara ska några frågor av största vikt avgöras. Först blir det en kraftmätning mellan fotevikingarna och svearna. Utgången av den kampen är väl fortfarande något oklar. Vid tinget fattas ett viktigt avgörande. För oss nere från Skåne har det länge stått klart att något måste göras åt förhållandena här uppe i norr. Det kan inte fortsätta så här längre - men vad bör göras? Är det Träholm, Uppsala eller Birka som ska brännas? Björn och Sven har efter moget övervägande bestämt att det blir Birka som snart ska drabbas av oss.
Mot kvällningen vandrar en sällsam skara på hundratalet vikingar upp mot Narvavägen och Historiska museet. Det är nästan som om en del av museets samlingar har gett sig ut på vandring och nu återvänder till sina montrar. Vikingarna i nutiden tas väl emot och bjuds på middag och besök på museets samlingar, med guldrummet och Birkautställningen.
Det är måndag morgon och tid för uppbrott. Lägret bryts och bussen lastas. Målet för dagens resa är Adelsö mitt emot Björkö och Birka. Inför seglatsen har vi granskat sjökortet och studerat vindförhållanden. Hur ska vi färdas? Blir det segling, rodd eller bogsering? Återigen samma problemställning - en etapp som måste klaras av under en dag och vinden blåser från fel håll. Det får bli en kombination av alla tre färdsätten, med betoning på bogsering. Vi lägger ut från bryggan vid Wasavarvet och färden mot Birka kan börja.
Vår bogserare drar oss och ytterligare två mindre vikingafarkoster genom Mälaren mot Birka. På vår styrbordssida har vi Helgö, Birkas föregångare som handelscentrum. Då är det snart dags för oss att lossa bogserlinan och ta oss fram med egen kraft, för vi vill naturligtvis anlöpa vår destination, lägerplatsen på Adelsö, med värdighet. Vi reser masten, gör fast vant och stag och sätter råseglet. Seglingen går utmärkt och vi gör ganska bra fart genom vattnet. Felet är att vårt seglande inte för oss nämnvärt närmare vårt mål. Vinden blåser inte från rätt håll och vi har tänkt att komma fram innan kvällen.
De fem årparen läggs ut i vattnet och en kraftfull rodd tar vid. Vi har nu hunnit bli rutinerade och väl samtrimmade roddare och vi gör god fart, men det är ett krävande sätt att färdas och därför görs en paus i lä bakom en udde innan den sista etappen. Styrkta av vila och russin plöjer vi slutligen igenom vassen och kan landstiga på Adelsö. Våra bussresande kamrater har ställt iordning campen i en glänta i skogen och kvällen tillbringar vi runt lägerelden tillsammans med sveavikingarna.
Det är tisdag, dagen då Birka ska intagas. Vinden blåser, men från fel håll och ganska kraftigt. Vad är att göra? Segla, ro eller bogseras? Svaret är ingetdera. Återigen sätter tiden gränser. Eftersom Erik Emune ska ligga klar på släpet senast påföljande morgon för transport söderut, bestämmer vi oss för att ro till närmsta slip för att klargöra skeppet för hemfärden. Det blir en kort roddtur, då inte ett enda ord växlas. Det verkar som om alla roddarna försjunker i ett slags kontemplativt tillstånd, där åran, roddaren och rörelsen blir ett.
Med hjälp av en kraftfull traktor från orten dras Erik Emune upp på sitt släp och seglatsen är avslutad för den här gången. Vi befinner oss vid den plats där Adelsö kungsgård låg med en magnifik utsikt mot Björkö. Med motorbåt går sedan färden över till Birka och väntande guidetur. De uppmärksammade utgrävningarna som skulle kartlägga stadsstrukturen i Birka är ju avslutade, men nu pågår en utgrävning som ska ge en bild av försvarsanläggningen.
Samling på borgberget vid Birka. Björkömuseet hade ställt upp med guidning och ett präktigt vikingagille på kvällen.
Efter besök i Björkös museum bjuds vi på gille med god mat. Det känns inte rätt att bränna ner Birka efter att ha fått möta en sådan gästfrihet. Men trots allt måste något göras åt de vantroende svearna, som hårdnackat håller kvar vid de gamla asagudarna och vägrar att söka sig till Vite Krist. Fotevikens hövding Björn och lagman Sven löser problemet på ett utmärkt sätt. Den gamla stora asaguden i keramik huggs i bitar och vår munk läser några sentenser på riktig latin. De artefakter av asaguden som blir kvar skänks till museet.
Det är onsdag morgon, vikingatiden packas ner och det är utryckning civila kläder. Bussen för oss tillbaka till nutiden och södern. Vi passar på att fördjupa våra kunskaper om vikingatiden genom att göra ett stopp i Östergötland för att uttyda runslingorna på Rökstenen, vår längsta runinskrift. Mot kvällningen når vi Foteviken - cirkeln är sluten.
Malmö Kogg
(Från tidskriften Marinerat år 1998)
Av Sven Rosborn
Malmö stad har tillsammans med Fotevikens Museum startat ett annorlunda projekt med rötter i marinarkeologi, ”Malmö Kogg”. Tillsammans ska man genom detta unika projekt ge historien en ny dimension som levandegör och tydliggör vårt kulturarv till en mycket bred intressegrupp. Varför då Fotevikens Museum som samarbetspartner?
Marinarkeologin i Skåne hamnade i bakvatten när Malmö museer 1989 officiellt tog beslut om att man inte längre ville vidareutveckla och driva den lilla marinarkeologi som man arbetat med under 1980-talet.
Åren gick och ingen verkade bry sig om vårt kulturarv till havs. År 1993 grundades emellertid stiftelsen Fotevikens Maritima Centrum med syfte att skapa bättre förutsättningar för marinarkeologin i Skåne..
År 1999 övertog dock Malmö Kulturmiljö stiftelsens uppdrag som marinarkeologisk aktör. Fyra år tidigare hade Fotevikens Museum skapats som, till skillnad mot stiftelsens verksamhet, skulle arbeta med Skånes vikingatid och medeltid samt åskådliggöra denna i uppbyggda fullskale- rekonstruktioner. I detta arbete ingick både landbaserade rekonstruktioner av typen byggnader och äldre hantverkarmiljöer såväl som vattenbaserade rekonstruktioner av typen olika skepp.
När Vellinge därför tidigt ombad Fotevikens museum att försöka finna stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter för de arbetslösa, tvekade man inte utan skapade en verksamhet som kunde bistå dessa rekonstruktionsarbeten. Så lades grunden till det vi idag kallar "Vikingastaden", vår unika historiska bebyggelsemiljö i full skala som är basen i Fotevikens Museum.
En annan viktig profil för Fotevikens Museum är att söka samarbete i alla tänkbara former, att vara en öppen kulturinstitution. ”Kultur är till för alla” och ”De som kan lite mer, lär ut till de som kan lite mindre” är två uttryck vi gärna vill leva upp till. Det var därför mycket positivt när samarbete utvecklades mellan museet och Malmö stad kring ett Malmöprojekt med nordiska medeltidsskepp i blickfånget, ”Malmö Kogg”. Malmö ville skapa ett lämpligt sysselsättningsprojekt som, samtidigt som det skapade arbetstillfällen, slog ett slag för Malmö som kulturstad.
Varje seriöst projekt som arbetar med att levandegöra historia genom fullskalerekonstruktioner måste givetvis vara baserat på maximal kunskap om det föremål som man avser att rekonstruera. På fyra meters djup utanför Skanörs hamn ligger en välbevarad kogg från 1390. Föreningen SVEG hade under flera år arbetat med vraket och det är detta skepp som vi nu ska försöka återskapa.
Genom att Skanörs-koggen är helt intakt i alla partier under vattenlinjen har vi mycket vunnet. En svårighet som ”Malmö Kogg” kommer att ställas inför är dock hur skeppet varit konstruerat över vattenlinjen. Här blir vi tvungna att konsultera samtida bildmaterial. ”Malmö Kogg” har en budget som kan skapa de bästa förutsättningar för projektet, från första startdag till dess det sista skeppet löper ut ur Malmö hamn.
Koggen som symbol blev alltså resultatet av våra diskussioner. Detta var en viktig symbol för Malmö, både i historien och för framtiden. Utan koggarna hade aldrig Malmö under medeltiden vuxit fram till den nordiska storstad den blev. Malmös storhet har faktiskt alltid legat i kontakterna över haven. Koggbygget – eller byggena eftersom tre skepp är planerade - skulle också väl kunna anspela på Malmös gamla tradition som en av landets stora, ledande skeppstillverkare, låt vara att det i detta fall rör sig om 1800- och 1900-tals historia.
Det äldsta omnämnandet av Malmö i de skrivna källorna har faktiskt också just med en kogg att göra:
Ärkebiskop Jacob Erlandsen kom under 1240-talet i krig med den danske kungen Kristoffer I som fick god hjälp av den norske vikingakungen Håkon Håkonsson. Håkon seglade in i Öresund med sin väldiga norska flotta och: “Medens Håkon Håkonson lå ved Köbenhavn, lod han tage en kogge ved Malmhaugar, som hr Jon, broder til ærkebisp Jacob, ejede. Der var om bord mænd, der havde værit i (sjörövaren) Jarmirs fölge. Kong Håkon lod Danerne selv fælde deres dom, om dette var ransmænd eller köbmænd; nogle blev da halshuggede, og andre straffedes på anden vis.“ … “Kong Håkon beholdt koggen og brugte den siden til hestekogge.“
Under fem år kommer det att finnas tre olika arbetsteam i projektet. Huvud-
teamet arbetar med själva skeppskonstruktionerna. De många tillbehören framställs av ett team som specialiserar sig på lösören. Till tillbehören hör också en mängd medeltida kläder, tält etc som kommer att användas när skeppen används för framtida seglatser. Det tredje teamet ska arbeta med uppmätningar, modellarbete, dokumentation i form av film och multimedia samt utställnings- och guidearbete.
Varje kogg kommer givetvis att klassas av Sjöfartsinspektionen och uppfylla alla tänkbara sjösäkerhetskrav. Detta är nog så viktigt med tanke på planerna för koggflottans framtida roll.
Framtidsvision av Tadele Gebrewold
