Händelser 1987 och tidigare

Tillbakablickar - så lades grunden till SVEG

(Från tidskriften Marinerat år 1998)
Av Birger Enoksson

Det är december månad och tillbakablickandets tid med funderingar och reflexioner över året som snart går mot sitt slut. Jag låter mina tankar vandra ytterligare i tiden och stannar upp ett drygt decennium tillbaka - året är 1987. Då var SVEG en nybildad förening med tre medlemmar: Björn, Jackie och undertecknad, med familjer. Vår verksamhet var inriktad på att utforska vikingatidens historia och levnadsvillkor. Det blev många utflykter till historiskt intressanta platser, museer, bibliotek, fornminnen och arkeologiska utgrävningar.

En av våra målsättningar var att göra dokumentärfilmer. Det här var en tid då intresset för experimentell arkeologi var i tillväxt. På olika håll började forntida miljöer byggas upp och gamla hantverksmetoder återupplivas. Utifrån det arkeologiska fyndmaterialet gjordes försök med rekonstruktioner av olika slag. Det var ett område som var väldigt intressant för oss att följa och tacksamt att dokumentera.

Tjock dimma gav spöklika effekter när vikingaseglatsen påbörjades.

Danmark var något av ett föregångsland inom det här fältet, särskilt när det gällde skeppsbyggnad. Denna sommar yppade sig ett utmärkt tillfälle för oss att få delta i ett 25-årigt jubileum i Roskilde. 1962 var året då de fem vikingaskeppen, som nu exponeras i Vikingaskeppshallen, grävdes fram ur Roskildefjorden vid Skuldelev ca 20 km norr om staden. Där hade de utgjort en del av en spärranläggning som hindrade fientliga skepp att passera genom "Pepperrännan" och nå Roskilde.

Fynden representerar fem olika typer av vikingaskepp och har haft en avgörande betydelse för den marinarkeologiska forskningen. Själva utgrävningen, under ledning av Ole Crumlien-Pedersen, hade varit en speciell form av marinarkeologi ovan ytan, där fyndområdet i fjorden kringbyggdes och tömdes på vatten och arbetet utfördes på en konstgjord ö.

Vi begav oss iväg med jeep, husvagn och filmutrustning till norra delen av Roskildefjorden. Där hade de flesta av Danmarks dåvarande vikingatida skeppsrepliker samlats för att sedan bege sig i gemensam eskader mot Roskilde, på samma sätt som kung Niels, enligt Roskildekrönikan, hade gjort år 1133. Det var året innan han skulle göra sitt misslyckade försök att besegra Erik Emune i slaget vid Foteviken.

Runt om i Danmark hade skeppslag bildats och byggt skepp efter förlagor från vikingatida fynd. I sanning en imponerande syn och ett imponerande arbete. Två av skeppen, "Roar Ege" och "Skinnfaxe", har vrak nummer tre i Vikingaskeppshallen som förlaga. I eskadern ingick faktiskt också ett skepp från Sverige, Arnjot från Jämtland.

Nere vid stranden bredde lägerplatsen ut sig och mot kvällningen samlades alla besättningarna för en gemensam genomgång inför morgondagens seglats. Det var en sådan där riktigt sagolik sommarkväll, solen höll på att gå ner och i vattenbrynet och ute på fjorden låg vikingaskeppen. För sitt inre visualiserade Björn morgondagens soluppgång med vackra motljusbilder och en tidig uppstigning. De två övriga expeditionsdeltagarna var betydligt svalare inställda till att filma tidiga morgnar och sökte stöd i en hastigt påkommen teori: vikingarna anföll aldrig på morgonen.

Kort och gott, i den tidiga morgontimmen vandrade en ensam filmare längs stranden och tog vackra motljusbilder. Kvällen hade lovat mer än vad morgondagen kunde hålla. Gråkallt och regnigt sommarväder med felaktiga vindar var vad som bjöds. Det var ett sådant där väder som tränger sig innanför skinnet. Det var med andra ord ganska frusna och huttrande efterföljare till vikingarna som färdades ner längs Roskildefjorden. Själv minns jag också allt starkare hungerskänslor ju närmare Roskilde vi kom. Jag hade å det grövsta försummat provianteringen.

För att inte spränga alla tidsramar fick bogsering tillgripas. Skeppen anlände framåt eftermiddagen till Roskilde. Deras ankomst hade förvarnats genom vårdkasar som tänts längs kusten. Dimman hade brett ut sig över Roskildefjorden och gav en dramatisk inramning åt angöringen. Det var som om de vikingatida skeppen trotsade seklen och kom fram ur själva tidens dimma.

Nästa dag begåvades vi med perfekta vindar och fick ombord på Skinnfaxe en känsla av vad vikingaskeppen kan förmå när det gäller segling. Vi fick också en känsla av vad Björn kan förmå när det gäller filmning. Han sökte och hittade alla möjliga och omöjliga perspektiv och kameravinklar, både innanför och utanför relingen. Det enda som han avstod ifrån var en filmsekvens uppifrån masten.

Det var en fin vy att se Vikingaskeppshallen nere vid stranden med utsikt mot fjorden där alla skeppen låg. De forntida originalen i konserverat skick och uppmonterade på sina stålkonstruktioner på ena sidan glasväggen, på den andra de rekonstruerade vikingaskeppen i full verksamhet. På gräsfälten vid stranden hade marknadstälten rests och här kunde vi möta hantverkare och både få se hur dessa arbetade och få köpa deras varor. I smedjan hördes blåsbälgens andning och smedens hammarslag då det klassiskt formade tändstålet tillverkades. Många intresserade kunder testade kombinationen eldstål, flinta och fnöske.

Vi vandrade runt i marknadsvimlet dragandes på videokamera och tillhörande batterivagn. Hela tiden försökte vi se till att våra sladdar inte trasslade in sig i vare sig oss själva eller i marknadsbesökarna. På kvällarna satt vi runt lägerelden och riktigt njöt av en gemytlig och dejlig samvaro. Det var inspirerande att höra om de danska besättningarnas erfarenheter av vikingasegling och rodd. Det var så inspirerande att vi började smida planer för framtiden. Vi skulle också bygga vikingaskepp och ge oss ut på seglatser.

Efter några intensiva marknadsdagar vände vi jeep och husvagn hemåt. Bakom oss hade vi några väldigt intressanta dagar. Vi hade fått vara med om att se vilka möjligheter som öppnar sig för den som vill pröva på att levandegöra och experimentera med forntida tekniker och föra in historien i nuet. Efter åtskilliga timmar vid klippbord och skrivbord kunde vi presentera filmen "Vikingaskepp iRoskildefjorden". En film från Fotevikens Museum som vi varmt rekommenderar.

Föreningen SVEG:s första tid

1982

Medverkan och filmdokumentering av utgrävningarna av Foteviksspärren. Året därpå kunde filmen "Vikingaskepp i Foteviken" visas för första gången.

1987

Filmdokumentation av uppbyggnaden av vikingabyn i Hög vid Kävlinge, vilket pågick under hela året. Vi följde byggandet av de två grophusen och långhuset. I samband med 25-årsjubileumet av utgrävningarna av de fem vikingaskeppen vid Skuldelev i Roskildefjorden, hade man samlat ett stort antal vikingaskeppsrepliker. dessa skulle segla genom Roskildefjorden till vikingamarknaden i Roskilde. Vi var där; filmade, seglade, rodde och levde vikingaliv. Resultatet blev den 25 minuter långa filmen "Vikingaskepp i Roskildefjorden".

De tre som lade grunden till SVEG: Björn, Birger och Jackie.

1988

En mycket tidig och kall vårhelg bodde vi över i långhuset i Hög och var med vid järnframställningsförsöket, vilket resulterade i att järnet brann upp. Första varma vårdagen, sittande i trädgården och filande på textmanus, beslöt vi oss för en expedition till det närbelägna Falsterbo Museum för att studera Falsterbobåten som ingen av oss sett sedan skoltiden.

Dess bedrövliga skick gjorde oss allvarligt bekymrade och en filmdokumentär i bästa Attenborough-stil planerades på ort och ställe. Denna propagandafilm skulle användas för att få myndigheterna att resa medel så att skeppsvraket kunde räddas ur sitt förfall.

Under sommaren målades husvagnarna gula och fick namnen SVEG I och SVEG II. Dessa expeditionsekipage gick dock ofta under namnen "Postvagnen" och "Citronen". En mindre båt inköptes för att vi skulle kunna bli vattenburna - den målades röd och fick beteckningen SVEG III. Dess jungfrufärd gick längs de förrädiska sandrevlarna utanför Skanör, där våra första marinarkeologiska undersökningar påbörjades detta år. Vi avsökte bottnen för att hitta vårt ankare som förargligt glidit ifrån oss. Än i denna dag ligger det dolt under sanden.

Innan sommaren gått över i höst rullade en expedition norrut mot Helge å och Skegrieborg. Ännu en gång skulle vi få pröva vår nya båts förträfflighet.
Forskaren Anders Ödman hade bjudit in oss och en grupp sportdykare, vilka hade varit med vid Foteviksundersökningarna. Det blev ett glatt och trevligt återseende och vi sökte efter både brofundamenten i ån och efter pålspärrningarna runt borgen. Under sena timmar smiddes också planer på fortsatta sökningarna efter vrak runt Falsterbonäset och på att undersöka Knösenvraket som påträffats redan 1982.

Filmen om Falsterbobåtens förfall var klar. Den visades för Vellinge kommun och mottogs mycket positivt. Man förstod att något måste göras för att rädda vraket. Det var då vi föreslog ett maritimt museum på Falsterbonäset, vilket man från kommunens sida tyckte var en bra idé. Nu var det "bara" frågan om formerna - även om kommunen välvilligt ställde upp så skulle det inte räcka med enbart idéella insatser.

1989

Vid en eftersits efter årsmötet i Falsterbonäsets Museiförening med representanter för Malmö Sjöfartsmuseum framkom att det stora problemet med marinarkeologiska undersökningar kring Falsterbohalvön var avsaknaden av en flotte. Denne behövdes som en bas vid framtida undersökningar. Vi lovade att undersöka möjligheterna av att få låna ett sådant flytetyg.

Alla försök att hitta en adekvat flotte för ändamålet misslyckades emellertid. Då återstod enbart att ta saken i egna händer och vid ett möte med alla de som intresserat sig för marinarkeologin runt Näset beslöt de tolv enhälligt att gemensamt bygga en flotte. Sponsorraggning påbörjades - järnbalkar, flytdunkar, trämaterial, färg m.m. samlades upp på bakgården vid ScandVisions TV-studio i Malmö hamn (Björn Jakobsens arbetsplats). Flottbygget påbörjades.

De fyra flytpontonerna transporterades ner till Falsterbokanalen där den slutliga sammanfogningen av den 9 x 5 m stora flotten skedde. Dagen före industrisemestern skedde sjösättningen under pompa och ståt med närvarande press. De luftfyllda plasttankarna saknade fortfarande polyurutan, vilket innebar att när luften sakta gick ur tankarna var samtidigt flotten på väg mot havets botten. En snabb bragdinsats av samtliga (nu 50) medlemmar i SVEG gjordes och flotten drogs in på grunt vatten. Därmed gick luften också tillfälligtvis ur projektet och alla åkte på semester.

Fyra män och en kvinna skulle den sommaren paddla från Travemünde till Trelleborg i en stockbåt. Expeditionsledare var Bengt Fredriksson från Forntidsbyn i Frostavallen och i besättningen ingick SVEG-medlemmar.
Som följebil blev Björns nyinköpta husbil (husvagnen hade fått ge vika) en viktig sambandscentral. Hela resan dokumenterades på video. Sista delen av färden kunde ha slutat illa. Stockbåten var försvunnen på öppet hav mellan Stevns klint och Falsterbo fyr. Strax innan skymningen föll siktades dock den tomma stockbåten längst ut på Måkläppen. Inte förrän mörkret väl hade fallit dök besättningen upp efter ett strandhugg på den lokala pizzerian.

Semestern var slut. Månklädda män fyllde flottens tankar med polyurutan. Nu flöt hon. Flotten försågs med durk, hytt och reling. Till dopet, som förrättades av flottens gudmor länsantikvarie Carin Bunte, hade också andra eminenta gäster inbjudits: kommunalrådet Göran Holm från Velling kommun, museichefen Per Ragnarsson från Sjöfartsmuséet i Malmö, museichefen Stellan Carlson från Falsterbos Museum samt en stor skara marinarkeolo-
giska entusiaster, lokalbefolkning och föreningsmedlemmar. Allt inramat av Vellinge musikkår och Kungliga Flottan.

Även om hösten redan inträtt var alla otåliga på att få flotten i aktion. Med marinens och Iernes fiskebåts hjälp bogserades hon in till Foteviken och ankrades upp. Cirkeln var sluten. - Vi saknade dock en viktig komponent - en dykbåt. Vid Falsterbokanalen låg en uttjänt oljebekämpningspråm. Kustbevak-
ningen ställde givmilt upp och donerade den till oss. Pråmen drogs in till Malmö och så hade Björn ännu en gång ordnat sysselsättning till SVEGs medlemmar under helger och kvällar.

1990

Vikingautställning i Malmö och Florens. Radarparet Björn och Birger skulle här tillsammans med dåvarande chefen för Stadsmuseet Sven Rosborn (nu vetenskapligt ansvarig på Fotevikens museum) producera ett dramatiskt bildspel om vikingarnas liv och leverne. - Mottagandet i Florens blev en succé.

När våren kom drogs flotten och alla båtar samman nere i Falsterbokanalen. Vårrustningen kunde börja. Dykbåten blev försedd med en sponsrad 70-hästars Johnsonmotor och sökningen efter vrak kring Falsterbohalvön kunde påbörjas.

Vi deltog detta år i projektet "Skåne Runt", en inventering av maritima lämningar runt den skånska kusten, initierat av "Institutet för Kulturforskning". Vår del var att i samverkan med de lärde från Lund, med georadarns hjälp söka efter det forna Falsterbos stadskärna, idag dolt under tio meter flygsand.
Resultatet blev efter mycket slit och släp i sommarhettan tillfredsställande. Under sommaren gjordes en expedition till Eketorp på Öland för att studera hur man där byggde upp en rekonstruktion av ett hus i skiftesverk.

Vid arkeologiska utgrävningen i Trelleborg frilades spåren efter en Trelleborg. Tidigare har fyra sådana borgar från Harald Blåtands tid påträffats i Danmark. Hela utgrävningen dokumenterades av Björn Jakobsen på ett unikt sätt under flera år på video.

Nu stod fölreningen SVEG rustade att på allvar börja sin undersökande verksamhet. Vilket vrakfynd skulle vi först undersöka? Sent på hösten begav vi oss ut med Iernes fiskebåt för att leta upp Knösenvraket, som 1986 varit föremål för en mindre undersökning. Flera timmars idogt letande gav till slu resultat - Knösenvraket var återfunnet. Beslut togs att här skulle vår huvudinsats under de följande åren läggas. Snart skulle emellertid det unika fyndet av Skanörskoggen komma att uppta vår mesta tid