Dop och sjösättning av Erik Emune

Konsten att döpa ett vikingaskepp

(Från Fotevikens tidskrift Marinerat 1997)

Så är hon då sjösatt och döpt. Fotevikens och Skånes första rekonstruerade vikingaskepp. Med månader av slit bakom sig har Jan Mellring och Rolf Sjöberg avslutat just det här kulturbygget.

Att det kan bli fler byggen av denna sort framöver tyder glöden i deras blickar på och även den anspråkslösa stolthet som präglar de här två herrarna. När bilden togs den 9 juni i år hade skeppet förts från sin "tätningshamn" vid Falsterbokanalen till den sköna sandstranden vid vikingareservatet.
Ett klinkbyggt träfartyg som har vikingaskeppen som

förebild behövs tätas av naturen, dvs träet måste svälla för att vattnet inte ska ta sig in. Själv var jag lite orolig när hon efter några timmar lade sig på sjöbotten med lika mycket vatten inombords som utombords. Efter ett dygn kunde Jan lugna mig.

- "Nu är det dags att ösa ur henne. Här är öskaret," sa han.

Och vi öste! Det var i detta ögonblick jag förstod att vårt skånska skepp faktiskt är stort. Efter tio minuters vattenplaskande hade vattenytan inombords sjunkit så där en tio millimeter. Och detta trots att hon inte längre tog in vatten.

Plötsligt lättade hon och flöt. Den som en gång sett ett vikingaskepp på nära håll, luktat nystruken tjära och gått barfota över uthuggna träbord glömmer det aldrig, eller som Per Krut sa när han hoppade av skeppet efter att ha varit med och rott henne in till vikingareservatet:

- "Nu har jag varit med om att angöra den här stranden med ett vikingaskepp. Det var niohundra år sedan något sådant hände här senast!"

Inför en månghövdad skara av vikingar och nyfiken allmänhet, röt Björn hövding åt den förskrämde skeppsbyggaren:

- "Nå, är skeppet nu färdigbyggt som du lovat mig? Och har det blivit ett bra skepp?"

Ja, vad ska man säga om det?

Innan sjösättningen testade vikingar från vikingareservatet tekniken med att släpa ett skepp på stockar.

Stackars Jan Mellring kunde i varje fall få fram något som kunde tolkas som en bekräftelse på önskemålen. Märkte kanske lyssnarna i det direktsända Radio Malmöhusprogrammet en antydan av darr på rösten? Skulle skeppet ge sin skapare heder och ära eller för alltid håna byggarnas minne…?

Med ett bastant tag om den vikingatida lerkrukan - tack och lov en kopia - och med hög röst invigde därefter Gun-Inger Nilsson skeppet på stranden nedanför vikingahusen.

- "Ditt namn ska vara Erik Emune. Må du fara länge på fredliga vatten!"

Ett stort uppbåd av pressfolk från TV, radio och de större dagstidningarna, undantaget Sydsvenskan, var med när Skåne fick sitt första vikingaskepp.

Pang! Krukan small hårt i stäven på skeppet som låg på sina stora trärullar halvt uppdraget på land.

Mjödet flödade ut och alla hurrade och brummade på äkta vikingavis. Starka armar grep Gun-Inger och innan hon nog visste hur det gått till satt hon i båten och ett dussin vikingar började dra ut skeppet på djupare vatten i Höllviken. Det var just i denna situation som reportern från Radio Malmöhus vaknade och ropade förtvivlat efter sitt intervjuoffer, ett offer som stolt gled ut med sitt skepp. Buren av två kraftiga vikingar kunde hon dock komma iland och i direktsändning berättades historien om varför hon valt just ett kunganamn till skeppet.

På två par starka vikinga-armar bars Gun-Inger Nilsson in till en väntande, direktsänd radiointervju.

- "Jag tyckte att det skulle anknyta till det fina vikingamuseet ni byggt upp här. När slaget stod 1134 på den här stranden var Erik Emune den som segrade."

Silversmeden på Fotevikens museum, Sammie Blomdahl, framräckte så ett halssmycke av tungt silver och när Gun-Inger trädde smycket över sitt huvud fick hon bl.a. veta att förlagan till den vackra halsprydnaden hittats i vikingastaden Hedeby som ligger i norra Tyskland nära gränsen till Danmark. Smycket var Fotevikens museums gåva till namngivaren.