Medeltida musikinstrument

Ängel med strängaspel. Stenskulptur från 1200-talet, Gamtofte kyrka i Danmark.

Helig man med strängaspel. Kalkmålning från 1200-talet, Fraugde kyrka i Danmark.

Gycklare med vapenbild av strängaspel från ca 1460, S:t Petri kyrka i Malmö.

Uggla spelande säckpipa från ca 1460, S:t Petri kyrka i Malmö.

Mycket få instrument finns bevarade från medeltiden, men i handskrifter, på målningar och kyrkfönster kan man få bilder av det medeltida Europas musikutövning. Vanligen användes instrumenten för att ackompanjera sångare. En indelning av instrumenten har gjorts enligt de tre huvudgrupper medeltiden själv kände, samt undergrupper efter instrumentens yttre konturer:

Stränginstrument

(ram)harpa, luta, kvintern, psalterium, hackbräde, fiddla, rebec, marintrumpet, nyckelharpa, vevlira, klavikord, cembalo

Blåsinstrument

blockflöjt, enhandsflöjt, tvärflöjt, säckpipa, platerspel, skalmeja/pommer, sinka, trumpet (rak eller S-formad), basun, lur, horn, orgelpositiv, orgelportativ

Slaginstrument

ramtrumma, klapper, kastanjetter, klocka, klockspel, bjällra, bjällerkrans, triangel, mungiga, rommelpott

Kärleken till borduntonen

Man kan tydligt märka att man under medeltiden (och ännu tidigare?) hade en förkärlek för instrument med bordun, d.v.s. en klang (en ton eller två på kvintavstånd) som hela tiden ljuder med i ett musikstycke. Detta klangideal kan i sin tur spåras i islamsik musik. Borduneffekter uppstår vid spel på mungiga och säckpipa men kan åstadkommas även på bl.a. fiddla, marintrumpet och nyckelharpa.

LITE OM INSTRUMENTEN

Psalterium var ett stränginstrument med trapetsformad resonanslåda och växlande antal strängar. Man knäppte på strängarna med fingrarna eller med ett plektron. En föregångare till cembalon.

Rebec (giga) var ett medeltida stråkinstrument, troligen med orientaliskt ursprung. Den hade långsmal, senare päronformad resonanslåda med tre strängar och hör till violinens föregångare.

Krumhorn var ett träblåsinstrument av skalmejatyp med dubbelt rörblad. Nedre delen av ljudröret var uppåtsvängt. Till samma familj hörde oboefamiljens föregångare bombard eller pommer.

(Bond)lira, även kallat organistrum, vielle eller Drehleier, hade resonanskropp av växlande form, en eller två likstämda melodisträngar och 3-4 bordunsträngar. Man fick instrumentet att ljuda genom ett hartsat hjul som drogs runt med en vev och samtidigt vidrörde alla strängarna.

Orgeln hade gjort sitt intrång i kyrkan men användes förmodligen inte som ackompanje-
mangsinstrument till sång. Man fick ofta slå med knytnävarna eller armbågarna för att trycka ner tangenterna. Portativet, en mindre bärbar orgeltyp, var vanligt i både världslig musik och i kyrkliga processioner.

Fiddlan stammar från Asien och stämningen tyder på att man utnyttjat den djupaste strängen till en bordunton (kallades "det långa ljudet"). Fiddlan fick så småningom en förnäm status och undervisning i fiddlespel blev en viktig del av adelsmannens utbildning. Fiddlan spred sig senare till de medeltida byarna. De lägst sociala instrumenten var rebec (päronformad violin) och vevlira. Vevliran hade det långa ljudet som kännetecken. Fiddlan utvecklades senare till vår fyrsträngade violintyp.

Säckpipan som finns på många folkliga bilder har också bordunklang.

Skalmeja var också ett medeltidsinstrument. Med hjälp av cirkulationsandning kunde man blåsa långa toner på skalmejan. Flöjt och skalmeja hörde till allmogen. Trumma skapade ofta en bordun till den melodiförande flöjten.

Flöjter Man spelade på olika slags flöjter bland vilka blockflöjten blev ett modeinstrument på 1400- och 1500-talen.

Trumpeter - tidigast raka sådana, från 1300-talet och framåt s-formade - användes i spetsen för furstliga processioner och som signalinstrument. De kom under senmedeltiden och framåt att i kombination med pukor vara förbehållna kavalleriet och adeln.