Övrigt om vikingatida musik

Runsång

De ursprungliga runsångerna är en slags pedagogiska dikter som var till hjälp när man skulle lära sig de olika runnamnen. Det finns en anglosaxisk runsång om de 33 yngre anglosaxiska runorna, en fornnordisk om den 16-typiga futharken och tre isländska samt en forntysk. Runnamnen är valda från det dagliga livets förhållanden och efter inbördes sammanhang ordnade till en minnessång, som också bestämt runradens ordningsföljd. I den fornnordiska sången kommer namnen i följande ordning:

"fé" (gods), "ur" (slagg), "thurs" (jätte), "óss" (fors), "reid" (ritt), "kaun" (böld), "hagall" (Hagel), "naud" (nöd), "iss" (is), "ár" (årsväxt), "sól" (sol), "Tyr" (guden), "bjarkan" (björkkvist), "madr" (man), "lögr" (vatten), "ýr" (idegran).

Huruvida runsångerna sjöngs eller reciterades framgår ej av källorna, ej heller om de har direkt samband med de finska s.k. runosångerna.

Flerstämmighet hos vikingarna?

En del forskare tror att vikingarna utövade flerstämmig sång. Om så är fallet visar detta på att vikingarna var långt mer avancerade musikaliskt än man tidigare trott. Ett vittnesbörd om tidig engelsk polyfoni (en form av flerstämmighet) är Giraldus Cambrensis i "Descripto Cambriae" (Beskrivning av Wales) där man kan läsa om att man i Wales inte sjunger enstämmigt som i andra länder utan däremot i lika många stämmor som de utförande. Nordmännen är omnämnda som upphovsmän:

"Också i den norra delan av England, på den andra sidan av Humberfloden och i York, använde inbyggarna en liknande harmoni i sin sång, men bara med två olika stämmor, varav den ena är som ett lågt brummande, medan den andra har en mjuk insmickrande melodi ovanför. Denna övning är inte utvecklad som en konst, utan genom en lång och inarbetad sedvana på så sätt att den har blivit en slags annan natur ... Och vad som är ännu mer förunderligt är att också barn, ja även de minsta, när de först har vant sig från tårar till sång, använder samma sångsätt. Men då engländarna i allmänhet inte brukar denna form av sång, utan de i nord, så tror jag, att det är från danerna och nordmännen, som förr i tiden höll dessa delar av ön bebodda under en längre tid, att nybyggarna har tillägnat sig deras säregna sångsätt, liksom det också finns en förbindelse mellan deras språk".

Hans iakttagelser pekar på iakttagelser om att vår förfäder, vikingarna, på sina färder över haven sjöng tvåstämmiga dryckes- eller gudavisor som de infödda sedan tog över. Tyvärr framgår inte av citatet vad det var för slags tvåstämmighet man sjöng. Med tanke på ordvalet har vi kanske ett bland många exempel på vad man kallar "det långa ljudet". Den uthållna tonen i basstämman motsvarar således instrumentens borduntoner medan överstämman svarar för instrumentets egentliga melodi.

En annan möjlig tolkning av dessa nordengländares sång är att vi möter det som i senare källor går under beteckningen "gymel", en tvåstämmig sång med förkärlek för parallella terser eller sexter. Ett bra exempel, och som också beskrivs av Gymel, är den s.k. "S:t Magnus hymnen" som finns bevarad i ett manuskript ca 100 år senare än "Descripto Cambriae". S:t Magnus var skyddshelgon på Orkneyöarna som trots allt inte ligger så långt ifrån Yorkshire och Northumberland, och som dessutom var en del av Norge under vikingatiden.

Sångteknik - röster under forn- och medeltid

Att sjunga med "skolad" röst är en företeelse som bara funnits sedan slutet av 1500-talet, då operaformen uppkom och ställde stora krav på bl.a. röststyrkan. De sångsätt som förekommer tidigare kan vi bara gissa oss till.

Vid all sångutövning kan man använda sig av olika register, beroende på i vilket läge man sjunger. I de djupare tonlägena sjunger man i bröstregistret. Stämbanden svänger i hela sin längd.Vill man nå högre än bröstregistret kan man använda sig av falsettsång; genom att vissa av stämbanden hindras från att vibrera kan man nå ytterligare åtskilliga toner högre än vad rösten normalt tillåter. Detta sker på bekostnad av klangen, tonen upplevs som "råare".

Kulning är en form av falsettsång. Den är stark och sker i mycket högt läge. Kulning kan höras på 4-5 km avstånd! Jojkning utövas mestadels också i falsettläge. Med utgångspunkt från skildringar av våra förfäders sång skulle de här falsett-teknikerna kunna vara de sångsätt som användes. I jämförelse med "skolade" röster är klangen och tonen råare och mer "oputsad". Man kan göra jämförelser med spädbarnets outtröttliga, genomträngande skrikröst; i timmar kan barnet skrika utan att bli hes. En alltigenom naturlig röstresurs!

En liten inblick i hur de forna rösterna lät får vi även av orgelpipan "vox humana" ("den mänskliga rösten"), som är en vanlig stämma i större orglar och härstammar från äldre tider. Denna stämma har en mycket vass klang.